Rädslan

Kärlek är något fint och underbart, men i min värld förknippas kärlek med rädsla. Jag är rädd för att förlora någon jag tycker om, rädd för att förlora något jag byggt upp. I det här fallet är jag framförallt rädd för att bli riktigt kär i någon som faller tillbaka ner till drogerna och som inte tar sig upp igen. Jag är så fruktansvärt rädd att se dig fall dit igen.
Rädslan finns där av två anledningar. För det första vill jag inte se någon som betyder så oerhört mycket sakta men säkert ta sitt liv framför mina ögon. För det andra vet jag att jag måste bryta helt med dig om du trillar tillbaka. Hur ogärna jag än vill bryta är det ett måste och det vet du också. Stannar jag kvar vid dig då bryter jag ner mig själv och hur mycket jag än tycker om dig är det inte värt det. För trillar du nu är jag rädd att du inte orkar klättra upp igen. Och då måste jag tyvärr släppa din hand hur ont det än gör.

30 dagar

Jag har inte skrivit på ett tag, av olika anledningar. Dels har jag haft så mycket i huvudet att jag inte vetat vart jag ska börja reda ut trasslet, dels har jag inte riktigt haft orken.
I fredags var det 30 dagar sedan du drack eller rökte. Du fick din så kallade 30-dagarsbricka. Det sägs att det är efter en månad den första svackan kommer. Jag är orolig, ändå inte.
I lördags blev jag dock orolig på riktigt. När du berättade hur du på morgonen gått igenom i huvudet hur du skulle kunna dricka utan att jag skulle komma på dig. Hur du skulle göra för att dölja det för mig. Bara 20 cl sprit. Det var allt du behövde.
Först blev jag ledsen. Sedan rädd.
Efter en stund kände jag bara att det inte är någon idé att tänka på det. Vill du dricka kan jag inte hindra dig. Det är bara du själv som kan ta dig ur det här. Inte jag. Ingen annan. Bara du.
Samtidigt vet jag att skulle du dricka skulle du få sådan ångest och dåligt samvete gentemot mig att jag skulle märka det på en gång. Du skulle inte kunna dölja det länge för mig. Du skulle inte klara att ljuga. Och skulle det hända skulle jag bara be dig gå.

Ödet

Om jag tittar tillbaka på allting och ser hur historien om oss har sett ut under alla de här åren inser jag att allting är förutbestämt.
Det finns en anledning till att jag skulle ringa dig igen i somras för att se hur du mådde och vad du gjorde nu. Det finns en anledning till att låten som spelades i bakgrunden under vårt samtal i somras handlade om ödet och kärleken. Det finns även en anledning till att vi haft kontakt till och från under alla dessa år.
Vi dras till varandra. Du är den enda jag kan vara mig själv med. Du är den enda jag känner tycker om mig för den jag är. Du är den enda som inte kräver att jag måste förändra mig. Du tycker om mig som jag är nu. Som jag är idag. Här och nu.


I won't hesitate no more, no more
It cannot wait I'm sure
There's no need to complicate
Our time is short
this is our fate, I'm yours

Well no no, well open up your mind and see like me
Open up your plans and damn you're free
Look into your heart and you'll find that the sky is yours
Please don't, please don't, please don't
There's no need to complicate
Cause our time is short
This is our fate, I'm yours

Gårdagens samtal

Jag jobbade kväll och det första jag gjorde när jag kom innanför dörren hemma efter att jag slutat var att ringa dig. Du hade tidigare under kvällen skrivit till mig att du saknade mig för mycket. Så fort vi började prata insåg jag varför du saknade mig extra mycket just idag.
Din dag hade varit skit från början till slut enligt dig själv. Allt hade gått fel och du hade saknat mig. Ganska snart kom orden jag väntat på, men som jag inte vill höra.
"Jag är så brajsugen så det är sjukt."
"Tänk att få sitta med en kall öl nu."
Jag har hela tiden vetat att det ska komma. Jag har väntat och väntat. Igår kom det för första gången sedan du åkte in. Jag vet att det inte var den sista.
Jag blev ledsen och sa att jag tyckte det var jobbigt att höra, men du sa att du behövde få det ur dig. Självklart lyssnar jag på det du säger. Att lyssna och finnas är det enda jag kan göra.

Ringde dig förut för att se hur det var. Idag var det bättre. Du lät glad igen och sa du mådde bra. Skönt. Riktigt skönt.

Första gången vi sågs

Vi träffades en sommar för många år sedan. Det var på fyllan. Folkfest i en liten stad. Jag bodde i en annan liten stad några mil västerut och du bodde några mil österut. Den här varma sommarkvällen möttes vi halvvägs.
Det var du och jag den kvällen. Vår första kyss. Kramar nere på bryggan vid sjön. Det var första gången jag kom i kontakt med dig.
Vi bytte telefonnummer och fortsatte att ses. Vi blev tillsammans. Båda två var unga och du var min första förälskelse. Den första jag tyckte om mer än som en vän och som kände samma sak om mig. Det var vi två.
Efter ett tag tog det slut.
Jag var ung. Osäker. Visste inte vad jag ville. Jag lämnade dig.
Du var ledsen. Jag likaså.

Han med stort H

Här tänker jag skriva av mig allt det som finns inom mig. Allt det som handlar om honom, han med stort H. Mannen som jag inte kan släppa, men som de flesta i min närvaro säger åt mig att släppa. Att ge upp.
Varför?
Han är drogberoende.
Här kommer jag skriva ut min glädje när det går bra för honom, min ilska när han sviker mig eller ljuger för mig, min sorg när det inte går som jag har tänkt mig. Jag vill få ur mig allt det som finns inom mig. Alla känslor. Här kan ni följa hans kamp mot ett drogfritt liv och hur det är att finnas så nära någon med dessa problem.